Det finns ingen tyngre börda än den av livets tomhet.

Ljustet lyser ut i det blå, kan vi verkligen se den eller är det bara en illusion? Man försöker ta på den men känner ingenting, när du har förlorat din kärlek kan det kännas på samma sätt. Den påtagliga tomhet som alltid finns där som om du saknar något i ditt liv. Det enda du tänker på är att du vill ha tillbaka den bit som du har förlorat på ett eller annat sätt. Du börjar få tillbaka minnena och börjar titta bakåt. Vad var det som egentligen fanns vem var det egentligen som gjorde allt, vem skapade det du hade? Hur skulle du ha gjort? Så många frågor men inga svar finns att finna.

Jag är rädd

Jag är rädd... rädd för mycket. Men en sak jag är mest rädd för, är mig själv. Vetskapen om att jag när som helst kan skada mig själv, när som helst kan göra mig illa och Det enda som stoppar mig är mitt psyke. Vad händer när mitt psyke inte orkar längre, vad händer om jag inte orkar säga stopp. Kommer blomman bli något annat? Det är det jag är rädd för, vad kommer hända? Vad är jag kapabel till att göra?
En annan sak jag också är rädd för om mig själv är min förändring, jag har förut sagt att det är bra att man förändras och det tycker jag fortfarande, men vad händer om förändringen sker så fort så att jag inte hinner med. Hur vet jag att jag är jag och att jag är den jag vill vara. Hur vet jag det? Många skulle säkert svara att jag vet det, innerst inne hos mig själv, men om man inte vet eller kan känna det. Vad gör man då? Ska jag låsas att jag är mig själv när jag inte ens vet det själv... det är det jag är rädd för. Att ljuga för mig själv. Att ljuga för andra om vem jag är.