Jag hatar mig själv för att jag tänker

Jag har aldrig vetat att jag var i farozonen. Jag har aldrig förstått att jag skulle bli som alla andra. Men när jag insåg det kom det som ett slag i magen. Jag vill gråta men jag vet inte vad jag ska gråta för. Ska jag gråta för att jag är helt jävla dum i huvudet eller ska jag gråta för att det här faktiskt händer?

Jag trodde inte att jag skulle bli en av de tusen andra tjejerna som finns i världen. Jag trodde inte jag skulle bli så otacksam, så hatiskt. Jag kan inte förstå hur jag kan ha komplex. Jag är väl perfekt? Eller? Jag trodde att jag accepterade mig själv, jag trodde att jag kunde vara en sån som var nöjd. Men jag märker det mer och mer. Jag är inte en sådan. När jag tänker efter är det mycket som jag vill ändra på mig själv. Mer än vad jag någonsin trodde. Men ändå om någon frågar mig om jag skulle göra en skönhetsoperation om jag fick chansen så vet jag inte vad jag skulle svara. Skulle jag svara ja och fixa något och i så fall vad. Eller skulle jag svara nej, jag är nöjd. Och tydligen som jag har märkt den senaste så är jag ju inte nöjd. Jag brukar alltid säga till folk att de ska vara nöjda med sitt utseende och inte ens tänka något annat. Men om jag börjar tvivla på mig. Varför skulle någon lita på mig. Och när ska jag börja älska mig själv?

Jag har alltid hatat att köpa kläder, och allmänt tänkt på mode etc. och det är först nu som jag börjar förstå verkligheten. Jag måste fråga mig själv varför jag inte gillar det, borde inte alla göra det? Vad är det jag inte gillar? Och jag tror jag börjar inse, det är för att jag inte är nöjd med mig själv vilket gör att inget jag tycker är snyggt. Jag har alltid svårt när jag ska välja kläder, speciellt till lite finare saker till exempel nyår. Många pratar flera veckor innan vad de ska ha på mig men jag bryr mig inte om det, mitt eget alltså. Fram till en eller två dagar innan. Och då kommer paniken. Jag har ingen aning om vad jag vill ha, om något passar. Och jag skjuter alltid upp det till sista dagen fastän jag vet att det kommer bli ett helvete. Och detta för jag hatar kläder. Eller så hatar jag mig själv? Sen att jag är osäker och inte vet vad jag tycker gör ju inte saken bättre.

När det är en vanlig dag tar jag bara på mig något bekvämt. Jag har på mig det som jag vet att det här kan jag ha. Även om jag tvivlar på det ibland. Det som jag vanligast tar på mig är ett linne, en hoodietröja och ett par jeans. Och jag har alltid undrat varför jag är så bekväm i det. Men det måste vara för att jag inte visar, min figur och visar inte min kropp då det finns massor av tyg runt omkring mig. Vilket visar att jag läng har varit rädd för mig själv, rädd för att visa. Men när det blir något finare kan jag inte ha på mig det, det är alldagligt och oengagerat. Eller? Är det här också bara i mitt huvud? Måste jag verkligen klä upp mig? Vem bryr sig. Antagligen bara jag. Jag vill inte ha något jag är obekväm i och om jag aldrig har på mig något så blir det obekvämt vilket skapar en ond cirkel. Det spelar ingen roll hur många som säger att det är snyggt. Det är fortfarande jag som ska bära det och vara bekväm i det.

När jag tänker efter så har jag nog aldrig kunnat ta egna beslut. Jag har alltid lyssnat på andra om vad de tycker, för att jag inte vet själv. Eller så vågar jag bara inte uttrycka mina åsikter. Om jag säger något och jag vet att någon annan tycker något annat är jag hellre tyst än att ta den diskussionen. För jag vill inte förlora, jag vill inte bli nertryckt jag vill inte visa hur jag känner, jag vill inte bli sårad. Jag sluter mig själv, stänger mina tankar och blir tyst. Och samma sak gäller kläder. Jag säger inte det jag tycker för att jag är rädd för att andra ska säga sin åsikt. Jag blir antagligen lätt påverkad av andra. Även om jag inte vill tro det själv. Detta för att jag tar undan mina egna åsikter och inte vågar tro på att jag faktiskt kan, eller vet något.

Jag hatar mig själv för att jag är dålig och tänker så här, men jag hatar mig själv ännu mera när jag säger det. Jag hatar mig för att jag inte tror på mig, att jag blir som alla andra, jag hatar, hatar att just jag tänker så här.

Jag finns och jag klarar av sanningen

Jag orkar inte. Jag är trött på allt just nu. Jag är trött på människor, på mänskligheten. Jag är trött på att ses som liten. Jag är trött på att ingen vill säga sanningen för att de inte tror att jag klarar av den.

För några veckor sedan hände det mycket mellan mig och en kompis. Först blev jag skitförbannad på honom, sen sa han att han inte kunde vara med mig för att jag hade förändrats och han hade aldrig sett mig så här arg förut. Jag tyckte det var fel reagerat, men jag är fortfarande glad, glad för att han sa det rakt ut. Även om han inte sa det exakt som det var och även om han inte sa det solklart så sa han ändå det och jag fick veta det. Och just det är jag glad över, att han berättade. För just nu är jag bara jävligt förbannad på folk som inte berättar, jag förstår inte hur folk tänker när de undanhåller sanningen för en. Tror de inte att jag klarar av att höra sanningen? Tror de att jag kommer bli ledsen? Eller sur? Jag förstår inte att personer inte berättar sanningen. Ska vi inte vara ärliga? Om vi inte kan prata vad betyder då våran vänskap, betyder det ingeting för dig? Betyder jag något för dig? Jag förstår inte, hur tänker ni? Ni som inte berättar? Jag är inte ett barn längre, jag klarar mig, det blir bara värre om ni undanhåller sanningen. Jag hatar det. Hatar.

Vad har hon?

Vad har hon som inte jag har? Vad är det som gör att jag inte har det. Person, folk, människor säger att vi är lika. Men jag tror inte på det, inte längre. Hon är bättre, bättre på allt. Vad vi än gör så är hon alltid där och är före. Jag vill visa att jag också kan men ingen bryr sig jag är bara den andra, aldrig först alltid tvåa eller sämre. Jag vill hata henne för hon gör så men hon rår inte för det, hon är bara sig själv, ett bättre jag, jag älskar henne för att hon kan och vågar. Jag älskar henne för hon finns alltid där för mig. Hon är min förebild, en förebild som jag aldrig kan leva upp till... jag vill bara bli bra i något, vad som helst, jag vill vinna det är det som betyder, ingen kommer ihåg en tvåa. Vem kommer tillexempel ihåg vem som kom tvåa bakom Usain Bolt i OS 2012? Eller trea? Vem minns vem som tvåa i master chef? Vem minns tvåan när man kan minnas ettan? Jag vill att nån ska börja tänka på mig som första val, jag vill bli bra. jag vill nån gång bli sedd som bäst, sedd som den man gillar, den som är bäst. jag vill bara nån gång, även om en endast det liten gång vill jag slå henne, visa, förvandlas, bli den bättre. Få henne att nån gång vilja ha det jag har och inte tvärtom.