Jag finns och jag klarar av sanningen

Jag orkar inte. Jag är trött på allt just nu. Jag är trött på människor, på mänskligheten. Jag är trött på att ses som liten. Jag är trött på att ingen vill säga sanningen för att de inte tror att jag klarar av den.

För några veckor sedan hände det mycket mellan mig och en kompis. Först blev jag skitförbannad på honom, sen sa han att han inte kunde vara med mig för att jag hade förändrats och han hade aldrig sett mig så här arg förut. Jag tyckte det var fel reagerat, men jag är fortfarande glad, glad för att han sa det rakt ut. Även om han inte sa det exakt som det var och även om han inte sa det solklart så sa han ändå det och jag fick veta det. Och just det är jag glad över, att han berättade. För just nu är jag bara jävligt förbannad på folk som inte berättar, jag förstår inte hur folk tänker när de undanhåller sanningen för en. Tror de inte att jag klarar av att höra sanningen? Tror de att jag kommer bli ledsen? Eller sur? Jag förstår inte att personer inte berättar sanningen. Ska vi inte vara ärliga? Om vi inte kan prata vad betyder då våran vänskap, betyder det ingeting för dig? Betyder jag något för dig? Jag förstår inte, hur tänker ni? Ni som inte berättar? Jag är inte ett barn längre, jag klarar mig, det blir bara värre om ni undanhåller sanningen. Jag hatar det. Hatar.