Jag hatar mig själv för att jag tänker

Jag har aldrig vetat att jag var i farozonen. Jag har aldrig förstått att jag skulle bli som alla andra. Men när jag insåg det kom det som ett slag i magen. Jag vill gråta men jag vet inte vad jag ska gråta för. Ska jag gråta för att jag är helt jävla dum i huvudet eller ska jag gråta för att det här faktiskt händer?

Jag trodde inte att jag skulle bli en av de tusen andra tjejerna som finns i världen. Jag trodde inte jag skulle bli så otacksam, så hatiskt. Jag kan inte förstå hur jag kan ha komplex. Jag är väl perfekt? Eller? Jag trodde att jag accepterade mig själv, jag trodde att jag kunde vara en sån som var nöjd. Men jag märker det mer och mer. Jag är inte en sådan. När jag tänker efter är det mycket som jag vill ändra på mig själv. Mer än vad jag någonsin trodde. Men ändå om någon frågar mig om jag skulle göra en skönhetsoperation om jag fick chansen så vet jag inte vad jag skulle svara. Skulle jag svara ja och fixa något och i så fall vad. Eller skulle jag svara nej, jag är nöjd. Och tydligen som jag har märkt den senaste så är jag ju inte nöjd. Jag brukar alltid säga till folk att de ska vara nöjda med sitt utseende och inte ens tänka något annat. Men om jag börjar tvivla på mig. Varför skulle någon lita på mig. Och när ska jag börja älska mig själv?

Jag har alltid hatat att köpa kläder, och allmänt tänkt på mode etc. och det är först nu som jag börjar förstå verkligheten. Jag måste fråga mig själv varför jag inte gillar det, borde inte alla göra det? Vad är det jag inte gillar? Och jag tror jag börjar inse, det är för att jag inte är nöjd med mig själv vilket gör att inget jag tycker är snyggt. Jag har alltid svårt när jag ska välja kläder, speciellt till lite finare saker till exempel nyår. Många pratar flera veckor innan vad de ska ha på mig men jag bryr mig inte om det, mitt eget alltså. Fram till en eller två dagar innan. Och då kommer paniken. Jag har ingen aning om vad jag vill ha, om något passar. Och jag skjuter alltid upp det till sista dagen fastän jag vet att det kommer bli ett helvete. Och detta för jag hatar kläder. Eller så hatar jag mig själv? Sen att jag är osäker och inte vet vad jag tycker gör ju inte saken bättre.

När det är en vanlig dag tar jag bara på mig något bekvämt. Jag har på mig det som jag vet att det här kan jag ha. Även om jag tvivlar på det ibland. Det som jag vanligast tar på mig är ett linne, en hoodietröja och ett par jeans. Och jag har alltid undrat varför jag är så bekväm i det. Men det måste vara för att jag inte visar, min figur och visar inte min kropp då det finns massor av tyg runt omkring mig. Vilket visar att jag läng har varit rädd för mig själv, rädd för att visa. Men när det blir något finare kan jag inte ha på mig det, det är alldagligt och oengagerat. Eller? Är det här också bara i mitt huvud? Måste jag verkligen klä upp mig? Vem bryr sig. Antagligen bara jag. Jag vill inte ha något jag är obekväm i och om jag aldrig har på mig något så blir det obekvämt vilket skapar en ond cirkel. Det spelar ingen roll hur många som säger att det är snyggt. Det är fortfarande jag som ska bära det och vara bekväm i det.

När jag tänker efter så har jag nog aldrig kunnat ta egna beslut. Jag har alltid lyssnat på andra om vad de tycker, för att jag inte vet själv. Eller så vågar jag bara inte uttrycka mina åsikter. Om jag säger något och jag vet att någon annan tycker något annat är jag hellre tyst än att ta den diskussionen. För jag vill inte förlora, jag vill inte bli nertryckt jag vill inte visa hur jag känner, jag vill inte bli sårad. Jag sluter mig själv, stänger mina tankar och blir tyst. Och samma sak gäller kläder. Jag säger inte det jag tycker för att jag är rädd för att andra ska säga sin åsikt. Jag blir antagligen lätt påverkad av andra. Även om jag inte vill tro det själv. Detta för att jag tar undan mina egna åsikter och inte vågar tro på att jag faktiskt kan, eller vet något.

Jag hatar mig själv för att jag är dålig och tänker så här, men jag hatar mig själv ännu mera när jag säger det. Jag hatar mig för att jag inte tror på mig, att jag blir som alla andra, jag hatar, hatar att just jag tänker så här.