Filmen spelas upp gång på gång i mitt huvud. Fastän det var tre, nej fyra månader sedan det hände ser jag det fortfarande klart, varenda detalj. Du fanns där och sen var du borta. Jag ångrar det inte, men jag är rädd, rädd för att det ska hända igen. Rädd för att ingen kommer förstå, rädd för att jag finns. Efter 18 år borde jag förstått men jag var för naiv och litade på dig. En händelse som jag kunde räknat ut i för väg, om jag bara hade tänkt. Men det gjorde jag inte, jag tänkte inte. Jag bara lät det hända, sanden förvandlades till glas som sedan krossades. Och reparera glas, det är näst intill omöjligt.
Jag vill stänga av filmen, aldrig se den igen, men det går inte, den kommer alltid finnas där, där som ett minne, ett spöke, oavsett om jag vill eller inte. Jag gillar inte den som skapade repeat.
I denna blogg svävar jag upp i det blå med båda fötterna på jorden. Den som läser denna blogg får en upplevelse i tid och rum med filosofiska tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar